Barnens rätt till frihet från religion

Nej till religiösa skolor

 

 

Den allmänna och likvärdiga skolan för alla barn i det svenska samhället är hotad på riktigt enligt alla undersökningar. Klassamhället och den ojämlika tillgången till samhällets resurser gör sig påmind ständigt på alla områden i det sociala livet.

Rädda Barens senaste rapport om skolan bekräftar det som redan var känd; skolan är delad och ekonomi, socialgruppstillhörighet, etnicitet och religion sätter sina spår i barnens skola och deras utbildning. Vi har tiotusentals fattiga barn som lever under socialbidragsnormen. De flesta av dessa barn bor i förortsområden tömda på nöjes- och fritids inrättningar, med undermåliga bostadsförhållanden, utarmade serviceinrättningar, avvecklade offentliga institutioner och skolor som har sönderskurits av ihållande nedskärningar.

Det är precis så det funkar i getton. Våra förorter eller getton har nu permanentats i Sverige sedan en tid tillbaka. Skolorna i dessa områden får allt mindre än det de verkligen behöver för att tillhandahålla eleverna de kunskaperna som är satta att uppnås enligt läroplanen. De nedrustade skolorna och de krävande eleverna gör sitt för att utbildade lärare väljer helst andra skolor än förorternas, därav ett högre antal obehöriga lärare i just dessa skolor.

Friskolereformen bidrog till utarmningen av den allmänna skolan. Segregationen har blivit än mer påfallande sedan friskolor fick härja på den tidigare offentligt vigda arenan. Socialgrupptillhörigheten avgör i högsta grad vilken skola man ska börja i. Över- och medelklassen kan nu fritt välja mellan sina efterlängtade och segregerade friskolor. Det fria valet har även underklassen tillgång till. De får önska sina barn vilken skola som helst; frågan är bara om man får komma in, eller om man ens vågar eller kommer på tanken att söka sig utanför de uppsatta sociala och geografiska gränserna. Det som blir kvar att välja mellan är skolan i förorten och skolan i förorten igen.

Emellertid finns sedan början av 90-talet ytterligare en skolform att tillgå för förortens prövade barn. Religiösa krafter var inte sena med att ta tillfället i akt för att så guds tro på tidigare obrukade marker. Från att bara vara ett få tal, ökade antalet religiösa skolor explosionsartad efter friskolereformen som gav bidrag till alla godkända friskolor. De konfessionella skolorna trivs oerhört bra i gettona. De redan marginaliserade och segregerade tvingas av omständigheterna att vända sig inåt. De etniska och religiösa tillhörigheterna får därmed medvind och tilltron till det gemensamma får ytterligare stryk. Det är just detta som de religiösa skolorna i förorten satsar på i sina politiska och ekonomiska kalkyler. Dessa skolor förstärker segregationen genom sin blotta existens. De cementerar de etniska, religiösa och kulturella indelningarna och befäster ”vi och dom”- känslan mellan urbefolkningen och människor med ett annat ursprung.

Men integrationsfrågan är inte det enda argumentet mot religiösa skolor. Än viktigare är att se på den grundläggande frågan om barn och religion. Det är just denna aspekt som brukar glömmas bort i alla diskussioner som berör frågan. Vad har barn med religion att göra? Ingenting egentligen förutom det faktum att religion i sig har med mänsklighetens barndom att göra; då människan var svarslös inför de ständigt hotande naturfenomenen. Bortser vi från detta är religion ett visst vuxet fönster mot världen; delar av den vuxna världens förklaringsmodell för sakernas tillstånd, levnadssätt och normer.

Om religion är ett val, och ett fritt sådant, så måste det innebära, i konsekvensens namn, att barn står utanför detta ämne eftersom barn inte har något val. Barn har de föräldrar de har och det är klart att barn ser till sina föräldrar. Det är sällsynt att barn trotsar sina föräldrars religion eller ideologi innan tonåren. Barn kan inte och skall inte heller på egen hand hamna i konflikt med sina föräldrar. Barn har inget val när det gäller religionen så länge det är barn. Religiositet är ett ställningstagande som kräver ett moget beslut. Barn saknar den intellektuella och mentala mognad som krävs för ett val i denna storlek. Först måste de kunna få tillgång till de grundläggande kunskaperna, de elementära verktygen för att inhämta kunskaper, lära sig granska, kritisera, analysera, sammanväva orsak och verkan, förstå komplexa skeenden…etc innan de kan göra ett någorlunda bedömning, fatta ett beslut och göra ett val. Det är inte vilket val som helst. Det handlar inte om färgen på kläderna, musiken, biobesöket eller det egna rummets inredning utan om religion som har med hela världsbilden, umgänget, könsrollerna och livet i stort att göra.

Det beklämmande är att många bortser från detta faktum och upprepar vanemässigt fraser ur FN: s mänskliga rättigheter om religionsfrihet. Frågan är återigen, vems religionsfrihet pratar vi mo? Det handlar faktiskt om föräldrars religionsfrihet. Barn har ingen religion åtminstone inte för dem under tonåren! Religionsfriheten i barns fall måste i själva verket betyda frihet från religion och dess måsten, dess ramar, normer, inskränkta värld, exkluderingar, auktoritära och odemokratiska system och dess könsroller. Det som nämndes här, är bortom barns fattningsförmåga och deras öppna och nyfikna värld. Det står också i uppenbar konflikt med den moderna människans sätt att se på samhället, människan och barns rättigheter.

 

Religion och inte minst islam, befäster kvinnofintliga könsroller vilka strider mot jämställdhetsperspektivet, dagens normer och den befintliga lagstiftningen i Sverige och i västvärlden i stort. Att religiösa föräldrar inte kan förhindras vara religiösa i sitt hem och påverka sina barn är en sak men att tillåta skolan diskriminera pojkar och flickor, befästa kvinnofientliga normer och könsroller, sätta slöja på små flickors huvud, indoktrinera dem, skrämma dem med helvetets eldar och djävulens ständiga komplotter mot det lilla barnet och hennes normala nyfikenhet och hennes sökande efter glädje och nöje med livet, är inte bara skrämmande, oförlåtligt utan också det största sveket mot barn.

Religiösa skolor för barn skall inte få finnas vare sig med eller utan statliga och kommunala bidrag. Många säger att detta inte går att göras eftersom Sverige har förbundit sig till olika internationella konventioner. Det här är ingen tröst för alla de barn som förlorar sin barndom som någorlunda fria individer i de religiösa skolorna och får anamma det odemokratiska och trångsynta religiösa synsättet. Där det finns en sådan konflikt mellan eventuella svenska internationella åtaganden och barns rättigheter, som en del påstår det, måste det i så fall vara det senare som skall ändras inte barns rätt till frihet från religion.

 

Den borgerliga alliansens planer på etableringsfrihet i förskolan är inget mindre än en mardröm för de små barnens rättigheter och framtid. En av effekterna vid en sådan lagändring är att kommunernas möjligheter att säga nej till religiösa förskolor helt tas bort. Detta gör att den kommunala skolan utarmas än mer och att segregationen får ytterligare skjuts framåt. De religiösa krafterna som är allt annat än öppenhetens och jämställdhetens änglar eller integrationens och modernitetens anhängare, tar säkert vara på detta oerhört hjärtligt generösa tillfälle att odla sin trångsynthet i de minsta barnens hjärnor och hjärtan redan från förskolan med statens goda minne och kommunernas lagstadgade tvång att sörja för dessa barnfientliga inrättningar ekonomiskt och moraliskt.

 

Låt barn vara barn! Barn har inget med religion att göra. Skolan skall inte vara konfessionell eller bedriva undervisning konfessionell som den svenska läroplanen uttrycker det. Vuxna får själva bestämma om de vill gå i sin egen finansierade religiösa skola eller inte. Inga gudar på barnens skolscheman tack! Stäng religiösa skolor för barn. 

 

Soleyman Ghasemiani

Ordf. Barnen Först

2006-04-27